Det här är en fortsättning på inlägget Jag står vid ett vägskäl.
Det är vår och året är 2003. Jag är 19 år och går sista terminen på gymnasiet. Det är hög tid för mig att bestämma mig för vad jag ska göra efter gymnasiet. Jag känner mig väldigt lockad av lärarutbildningen och det vill jag gärna berätta för någon.
Vad jag vill försvinner bort
Jag rusar glatt hem till min pojkvän och berättar med entusiasm om lärarutbildningen, men bemötandet jag får är allt annat än positivt. Han tycker att läraryrket är dåligt betalt. Han menar också att om jag väljer att utbilda mig utanför Åland då finns det inget "vi" längre. "Då struntar du i vårt förhållande! Då kan du glömma oss!" säger han. Jag försöker säga att vi nog kan vara tillsammans fast jag studerar borta men han tror inte på det.
Vid den här tiden är jag en känslig tonåring som är märkt av livet. Jag har svårt för att säga ifrån och vill göra som andra säger för att slippa få mer problem. Jag har inte heller någon som för min talan. Det känns som att min pojkvän är den enda jag har och han får stå för vad som är rätt och fel. Vad jag vill försvinner bort. Jag väljer att lyssna på honom och stannar kvar på Åland. Mitt val efter gymnasiet faller istället på en annan utbildning som jag kan gå på Åland.
På hösten det där året 2003 börjar den nya utbildningen men först kommer sommaren. Ett par dagar efter min studentexamen går jag en kurs som leder till ett sommarjobb.
Fortsättning följer...