Det här är en fortsättning på inlägget Vad jag vill försvinner bort.
Jag ser hur Anton faller ner i vattnet. Han sjunker ner mot bottnen. Snart kan jag inte längre uppfatta honom som en människa men jag kan urskilja att det är något därnere. Jag är i vattnet och försöker dyka efter Anton men kommer snabbt upp igen och är andfådd. Räddningsförsöket misslyckades.
Jag försöker igen. Jag kommer lite närmare den här gången, lite djupare ner i vattnet men blir tvungen att vända upp till vattenytan för att ta ny luft. Detta händer upprepade gånger.
Jag förstår inte varför det är så svårt. Jag ser ju Anton så klart och tydligt därnere på botten men lyckas inte nå honom. Jag försöker en gång till. Jag trampar vatten medan jag försöker att fokusera på uppgiften och samlar kraft att försöka igen. Jag tar ett djupt andetag och dyker. Jag simmar ner mot bottnen. Antons kropp syns tydligare. Jag kommer närmare och närmare. Det kan inte vara mer än en meter kvar när jag känner hur syret börjar ta slut. Då sparkar jag kraftigare med benen för att snabbare komma fram. Till slut når jag den livlösa kroppen. Jag tar tag i Antons arm och låter vattnets kraft föra mig och Anton upp till ytan. Jag orkar inte simma längre. På vägen upp känner jag att jag inte längre har luft kvar. I samma ögonblick som jag reflekterar över det plaskar det till. Jag har nått vattenytan!
Jag simmar anfådd mot bassängkanten med Anton i ena armen. Jag slänger upp honom kanten och försöker göra mun-mot-mun-metoden. Om Anton varit en riktig person hade han kunnat få skallskador av att bli kastad mot den hårda kanten eller dött av att det tog för lång tid att rädda honom, men Anton är inte en riktig människa. Han är en livräddningsdocka som används i utbildningssyfte.
Vid bassängkanten står två ledare från simlärarkursen jag deltar i. Den ena pratar medan jag anfått pustar ut vid bassängkanten. Hon säger: "Jenny, vi såg på dig när du försökte dyka efter Anton. Du försökte så många gånger. Vi trodde att du aldrig skulle klara det."
Sista provet
I juni 2003 var det här det sista provet på simlärarkursen. Året före höll jag på att tyna bort men det här året svängde det och börjar jag istället gå upp i vikt och få dålig kondition. Att gå simlärarutbildningen blir en tuff utmaning. Varje dag i en veckas tid tillbringar jag dagligen minst 3 timmar i bassängen och tränar simteknik, dykning och livräddning.
Det var min mamma som tipsade mig och simlärarkursen. eftersom deltagarna garanteras ett sommarjobb efter kursen. Kursen hade hon läst om i "Jobb på Åland". Jag kände mig lockad eftersom jag haft simningen som ett intresse tidigare. När jag gick i åttonde klass brukade jag gå på simträning en gång i veckan. Jag tappade dock motivationen när jag tagit det svåraste märket och simläraren tyckte att jag skulle börja tävla. Jag ställde då upp i en simtävling, men märkte att tävlingar saknar mening för mig. Jag vill hellre simma av eget intresse.