Ni som följer med och läser min livshistoria här i bloggen kanske funderar på hur man blir som människa efter en uppväxt med en dysfunktionell familj som i förlängningen ledde till en långvarig och mycket destruktiv relation.
Det finns både positiva och negativa konsekvenser av min uppväxt. Det positiva är att jag inte lever enligt allmänna normer. Jag utgår inte från sunt förnuft och allmänna värderingar eftersom jag inte har blivit uppfostrad på det sättet. Jag utgår från helt andra perspektiv. Jag vågar tänka ganska mycket fritt och innovativt. Det blir ofta så att jag testar mig fram för att se vad som fungerar. Det negativa med det är att jag lägger mycket ansvar på omgivningen. Jag hoppas ofta att omgivningen ska göra något av det jag vill förmedla eftersom jag sällan vet hur jag ska bete mig.
Nu när åren har passerat och jag har fått en distans till det hela har jag fått programmera om mycket av den kunskap och erfarenhet jag har av livet. Sen den där dagen jag bestämde mig för att ta ett jobb på Sottunga för lite mer än 6 år sen har jag lärt mig mycket som jag nu förstår att endel kanske tar för givet.
Här kommer en lista på saker jag lärt mig under mina år på Sottunga men även under högskolestudierna i Småland:
1. När en person blir upprörd/arg/besviken på mig betyder inte automatiskt att mitt liv är i fara och jag ska vara beredd på att det strax kommer att bli våldsamt.
2. Att möta någons blick är inte förknippat med livsfara. (Alla människor är alltså inte sociopater.)
3. De som står mig närmast behöver inte vara de farligaste människorna. Man kan t.ex. prata om problem med sina vänner. (I mitt gamla liv var hemmet en farlig plats. Hjälp kunde jag få från t.ex. polis, sjukvård, psykiatri och andra personer som kan uppfattas som främlingar.)
4. Man hälsar på människor man möter. (Alla människor har inte personlighetsstörningar och kan tolka ett "hej" som en förolämpning)
5. En komplimang är inte det första steget till ett övergrepp/överfall. (Gäller både män och kvinnor.)
6. Man räknas som ung länge, åtminstone till 40-50 års ålder kanske ännu längre. (Jag var alltså inte en tant i samma ögonblick jag fyllde 20 år.)
7. Man kan klara sig ensam "på en öde ö i havet". (Man måste alltså inte dela ekonomi och hushåll med någon. Inte heller måste man ständigt vara omgiven av människor.)
8. Det är inte på höga inkomster man blir rik utan på de låga utgifterna. (Man kan alltså leva väl utan att ha en hög inkomst.)
9. Det går helt bra att vara mångsysslare. Man måste inte välja ett enskilt yrke med tydliga ramar och hålla sig till det.
10. Begreppet familj och allt vad det innebär. Jag har t.ex. insett att många föräldrar verkar tycka om sina barn. (Under min uppväxten som ett maskrosbarn uteblev den upplevelsen.)