Mina trauman tillhör det förflutna

Att bearbeta traumatiska minnen är en upplevelse som inte liknar något annat. Trots att det är inom psykiatrin som metoder för bearbetning för trauman finns skulle jag inte påstå att det berör psyket utan snarare är en själslig process.

 

Jag menar att man behöver inte vara psykiskt sjuk för att lida av trauma. Mina trauman tillhör det förflutna. Jag lider av dem eftersom traumatiska minnen är starkare, obehagligare och mer påfrestande än andra typer av minnen. I övrigt så mår jag inte psykiskt dåligt och jag lider inte heller av en mental sjukdom av något slag.

 

Nu har jag kommit ganska långt i bearbetningsprocessen. Uppväxten i en dysfunktionell familj har jag börjat kunna släppa taget om även om det ibland känns lite sorgligt att inte kunna umgås med sin familj på sätt som många tar för givna. Jag känner att jag behöver bo med en viss distans från min familj för att inte bli indragen i nya problem och gamla mönster som upprepar sig.

 

Som jag tidigare nämnt här i bloggen har jag den svåraste delen kvar att bearbeta. Det är den delen som jag har börjat beröra i berättelsen av min livshistoria. Det är svårt av så många olika skäl. Minnena är smärtsamma både kroppsligt och själsligt. När jag slappnar av kommer minnen till mig som mardrömmar om natten men det kan även ske vid andra tillfällen. Det känns som att jag återupplever gamla händelser om och om igen. Ibland känns det som att jag blir utsatt för övergrepp i sömnen. Det blir svårt att slappna av när den känslan ständigt gör sig påmind.

 

Jag är tacksam för att det går att bearbeta sådana minnen så att jag så småningom slipper den traumatiska känslan. Det har ju gått bra att bearbeta barndomens övergreppsförsök och andra svåra saker under uppväxten. Att skriva om det här är en del av processen.

 

Nu i efterhand är det svårt att ta in att det som jag betraktar som mitt gamla liv var en nedåtgående spiral som hade kunnat slutat med döden. Det blev bara värre och värre hela tiden tills jag en dag inte orkade längre. Till slut befann jag mig i en tillvaro som där det inte fanns något hopp om förändring kvar. Det var dessutom så plågsamt och farligt att jag inte hade något annat val än att fly från alltihop.

 

När allt hopp brunnit ut så var det askan som blev grogrunden för mitt nya liv. Jag lämnade min dysfunktionella och destruktiva tillvaro för ett nytt liv som jag inte visste något om egentligen.