Min släkt är full av hjältar

Det här är en fortsättning på inlägget Slumpgeneratorn. 

 

Under min uppväxt har det känts som att jag inte hör hemma i min familj. Jag har alltid gått emot de värderingar som förmedlats av mina föräldrar. Det finns tillfällen då jag funderat på om jag har blivit förväxlad på BB eller om jag rent av är en bortbyting. Jag har också funderat på varför livet aldrig blir som i en vanlig familj. I vår familj är det ständigt dramatik och intriger. Många gånger har jag varit besviken på att föräldrarnas brist på ansvar och undrat vad det bristande ansvaret berott på.

 

När jag forskar i min släkthistoria den där hösten 2002 på Landskapsarkivet visar det sig att det i min släkt finns en lång historik med föräldrar som inte har tagit hand om sina barn. De bakomliggande skälen till varför det är så varierar. Det är inte alltid brister i föräldrarnas personligheter. Ibland har det varit olyckliga omständigheter. Min släkthistoria är full av hjältar som kämpat för sina barn men inte klarat det hela vägen. Det finns även mycket som är dolt. Speciellt på min pappas sida är det svårt att hitta det jag letar efter. Det finns en mystisk tystnad som gör det svårt att få reda på något. Under årens lopp kommer det fram små fragment med nya uppgifter om släktingar jag inte vetat om. 

 

I arkivet väljer jag istället att fokusera på min mammas släkt där det är betydligt lättare att hitta uppgifter. Min mamma har många levande släktingar på Åland och en släkthistoria som är väl dokumenterad ända tillbaka till 1700-talet. Jag hittar en tjej som var i 18-årsåldern år 1905, men hon är en person som jag aldrig har hört talas om. När jag följer upp hur hennes liv utvecklade sig så blir det mer tydligt varför hon har försvunnit ur historien. Innan jag följer hennes livsutveckling fortsätter jag forska i min släkthistoria utanför landskapsarkivet. Jag börjar med att ringa en gammal släkting. 

 

Jag ringer till en gammal släkting som jag ser som en trygg och stabil person. Det han har att berätta förvånar mig. Jag har alltid trott att min familj är den enda i släkten där föräldrarna inte klarar av att ta hand om sina barn. Min släkting berättar att han inte växte upp med sina föräldrar. Han kom från en familj med många barn och det fanns ingen naturlig plats för honom i hemmet. Därför fick han växa upp hos sin mormor och morfar. Han berättar lite om vad hans mormor och morfar hette och när de var födda eftersom jag letar efter en person som skulle kunna vara i min ålder 1905. De tillhör fel generation så jag forskar vidare.

 

Jag berättar inte vad jag hittar i arkivet men jag försöker lite lätta på locket för en diskussion om släktingar som levde kring år 1905. Så småningom kommer den där tjejen jag hittade i arkivet upp till ytan. Det finns en anledning till att ingen har pratat om henne tidigare. Det är få som känner till hennes existens eftersom hennes väg genom livet blev alltför kort. Min släkting vill mena att hon kan vara en som "dött i barnsäng" vilket visar sig stämma när jag forskar vidare. Strax efter år 1905 kommer hon att föda ett barn. Efter den svåra förlossningen dör hon. 

 

Några dagar senare när jag sitter hemma hos mamma och frågar lite om släkten berättar hon lite om min farmor. Min farmor är en person som jag ständigt lär mig mer om. De uppgifter mamma har om henne har hon hon troligtvis fått från pappa. Farmor dog innan jag blev till så jag har aldrig fått möjlighet att träffa henne. Det är lite tråkigt att jag aldrig har fått träffa henne eftersom hon är den jag sägs påminna om. Vi liknar varandra både till sätt och utseende. Farmor var väldigt troende. Farmors starka tro är en av anledningarna till att pappas släkthistoria är lite dunkel. Hon var med om saker som medförde svåra beslut man helst inte pratar om eftersom det inte alltid är förenligt med hennes kristna tro. Idag kan man kanske vara lite friare i sin tolkning av religionen men förr var det inte så enkelt.

 

Efter att jag lusläst bouppteckningarna på landskapsarkivet, ringt en släkting och pratat med mamma finns det bara ett ställe kvar att utforska: kyrkogården. På kyrkogården finns en grav med tre personer som har en speciell historia. 

 

Solen skiner den där eftermiddagen på hösten 2002. På kyrkogården ser jag inte en enda människa till en början. Jag går runt bland raderna i den delen där jag har för mig att graven ska ligga. Jag går envist igenom raderna av gravstenar om och om igen på jakt efter den grav som jag är så säker på att ska finnas där. Då hör jag plötsligt en röst som får mig att titta upp. Jag blir lite ställd när tystnaden avbryts så plötsligt.

 

Det är vaktmästaren. Han säger: "letar du efter något speciellt?" Jag vet först inte vad jag ska säga. Jag har varit så inne i mitt sökande så jag inte inte är beredd på att det finns någon annan där. Jag svamlar något som inte går att begripa. Sen säger jag att jag letar efter en gravsten någonstans i det här området. Medan jag pratar med vaktmästaren ser jag plötsligt gravstenen. "Här är den!" säger jag och pekar på gravstenen. Han ser lite förbryllad ut. Jag har hittat en övergiven gravsten. När någon besökte den sist är svårt att säga, men längesen var det. Vaktmästaren tycker att jag ska komma tillbaka igen eftersom den övergivna gravstenen väcker frågor. Jag återkommer några gånger och rensar ogräs kring gravstenen. Oftast är det bara vaktmästaren och jag som är där på kyrkogården. Vi pratar lite om allt möjligt. Han undrar nog vad jag gör med en övergiven grav. Han vet inte att det vilar tre hjältar i den graven. Tre bortglömda hjältar i min släkthistoria som jag försöker visa lite omsorg. 

 

De två första som ligger i graven var en man och kvinna som gifte sig med varandra och fick två barn. Mannen dog tragiskt och kvinnan blev ensam med två barn i en tid då ingen hört talas om ensamstående föräldrar. Hon blev tvungen att lämna bort barnen till ett barnhem för att hon inte kunde försörja dem. Några år senare träffade hon en ny man som hon gifte sig med och fick ytterligare två barn. Barnen hann bli så stora att de hade gått några år i skolan när deras mamma blev sjuk och hon dog strax innan jul. Pappan blev ensam med de båda barnen i en tid då det inte fanns ensamstående pappor. Han kämpade mot samhället för att få behålla barnen boende hos sig. Han levde länge och fick se sina barn växa upp i hans omsorg. På ålderns höst bodde han på ett äldreboende. När han dog och barnen skulle reda upp arvet visade det sig att personal på äldreboende hade förskingrat hans pengar och annat av värde. Barnen fick några personliga tillhörigheter men det mesta av ekonomiskt värde var borta. 

 

Min släkthistoria är full av hjältar som har kämpat för sina barn. Mina föräldrar är i förlängningen en del av det. Under årens lopp kommer jag att förstå att mina föräldrar visst bryr sig om mig, men att det finns saker i historien som får betydelse för hur de agerar. Det finns också andra brister i deras karaktärer, men efter förutsättningarna gör de sitt bästa även om det många gånger inte känns så. 

 

I nästa del av den här historien är det dags att återvända till klassrummet. Jag och de andra deltagarna ska redogöra för vår historialärare vilken person vi ska iklä oss rollen som. Vi ska också kunna berätta lite fakta om personen.