Ibland kan jag känna mig som en tragisk person som har lämnat allt för ensamheten.
En person som inte klarar av att leva med andra personer.
En person som fördelar kontakten med sin familj i väldigt små portioner.
En person som måste vara stark i sig själv för att ensamheten är det enda som finns.
Ända sen jag föddes har det varit så. Ibland kan jag tänka på det där nyfödda barnet jag en gång var. En nyfödd bebis som inte kunde knyta an till sina föräldrar eftersom hon tillbringade första tiden i livet i en kuvös på sjukhuset i väntan på att bli starkare. Det där lilla barnets första år präglades av ett svagt hjärta. Det var en svår start som satte ribban för den kommande uppväxten.
Barnet blev många gånger lämnat ensam genom åren med faror och svåra situationer. När det värsta hände var hon ständigt lämnat åt sitt öde. Hon måste vara stark för det fanns inga andra alternativ. Med åren blev farorna och de svåra situationerna mer omfattande. Till slut blev hon tvungen att lämna allt för ensamheten. Ensamheten som blev den stora tryggheten.
På terapin igår
På terapin igår pratade vi om mina positiva sidor i svåra stunder. Vi pratade om vilka egenskaper jag har som gör att jag ändå överlever allt som händer. Egenskaper som gör att det ändå inte blev värre än det blev. Dessa egenskaper är: en överlevnadsinstinkt, ett målinriktat beteende och en ständigt närvarande känsla av vad som är rätt och fel.
Det är ibland svårt att ta till sig detta eftersom det finns en förväntan på människan att hon ska vara en social varelse. Människan förväntas vara en person som aldrig är ensam. Jag skulle vilja skilja på innebörderna av orden ensamhet och ensam. Ordet ensamhet står för en trygghet i mitt liv medan ordet ensam innebär att jag står med två valmöjligheter.
Ensamheten
Ensamheten är en känsla snarare än ett tillstånd. Ensamheten kan både berika livet men den kan också upplevas som negativ. Det beror på olika saker. Här har jag skrivit lite mer om hur jag ser på innebörden av ordet ensamhet.
Ensam
När jag tänker på ordet ensam känner jag ofta negativ känslor. I ordet lägger jag mycket tanken på att det inte finns någon annan att dela med sig saker till. Det finns ingen möjlighet till avlastning i ordet ensam. Att vara ensam innebär för mig att jag ständigt står med två valmöjligheter. I svåra situationer känns det som valet mellan att drunkna eller simma upp till ytan. I lite mindre svåra vardagssituationer handlar det om att be om hjälp eller att försöka lösa problemet själv.
Det finns tillfällen då jag mår dåligt och känner mig hopplöst ensam, men när jag får hjälp inser jag att jag inte är ensam. Då känns det som att en vän säger till mig: Du är aldrig ensam.