Valet mellan mardrömslandet och förgiftning

Det här är en fortsättning på inlägget De betydelsefulla männen. 

 

Det är vår. Året är 2002. Jag är 18 år och går andra året på gymnasiet. Det är en svår tid då jag får mycket kritik av min familj, mina vänner och skolpsykologen jag går till. Kritik som gör att jag allt oftare flyr till mardrömslandet i ren desperation för att undvika en förgiftning. 

 

Under våren börjar jag må allt sämre. Jag har tappat matlusten och blir allt magrare. När jag köper nya kläder känns de minsta storlekarna som tält på mig. Jag behöver näring men matas istället med gift. Ett gift som får mig att tyna bort. Det är min dysfunktionella familj som förgiftar mig genom bl.a. projicering, förtäckta hot och skuld- och skambeläggningar. Det är deras sätt att försöka hjälpa mig komma ifrån mardrömslandet, men det får motsatt effekt. Jag uppfattar deras åsikter och sättet de uttrycker sig på som ett gift och reagerar med att fly till det destruktiva mardrömslandet. 

 

Att välja mellan en destruktiv relation i mardrömslandet och att bli förgiftad av sin dysfunktionella familj känns som ett val mellan pest och kolera. Jag valde mardrömslandet. Där finns det också ett gift, men det verkar långsammare eftersom det blandas ut med andra substanser.

 

Ju sämre jag mår, desto mer beroende blir jag av min pojkvän. I hans personlighet finns en kärna som är god och en gång i tiden var han en liten pojke som ville andra väl. Jag upplever att jag har ett stöd i honom. Han håller mig levande genom sin ihärdiga kontakt med mig. Vid den här tiden är det genom honom som jag existerar. Kriget som bröt ut år 2000 på hösten börjar ta över hela min kropp. Jag glider allt mer in i en långvarig depression. Steget till ett självskadebeteende är inte långt borta men min pojkvän räddar mig gång på gång. Han är även mitt stora stöd när jag blir utsatt för kritik. Han lagar också mat åt mig och är väldigt noga med att jag ska äta fast jag saknar aptit. 

 

Samtidigt som han är mitt stora stöd börjar hans negativa egenskaper framträda i allt högre grad. Det är hans livserfarenheter som gör honom allt mer destruktiv. Jag ser på honom som jag ser på mina föräldrar. Jag tänker att han är ännu en vuxen person som behöver mitt stöd och jag tror att jag kan hjälpa honom. Ibland känns det som att det är han och jag mot världen. Vi blir beroende av varandra.

 

I valet mellan mardrömslandet och förgiftning får skolpsykologen en möjlighet att göra en betydande insats. Hon tar inte vara på den möjligheten. Istället gör hon ett övertramp när jag ber henne om hjälp. Ett övertramp som får mig att tappa förtroendet för psykiatrin en lång tid framöver.