Det här en fortsättning på inlägget Min dysfunktionella familj del 2
Året är 2001 och jag går andra terminen på första läsåret i gymnasiet. För mig är skolan en fristad där jag får möjlighet att komma bort från den bottenlösa tillvaro jag har hemma. En tillvaro som präglas av missbruk, våld och psykisk ohälsa. Jag har tröttnat på att leva i en familj med osunda värderingar. Vi som är barn i den här familjen präglas av vår livssituation. Jag och min syster får olika roller.
Min syster är en rebell
Min syster är precis som jag påverkad av den uppväxt vi fått. Hon har en problematik som är svår för våra föräldrar att hantera. Min skoltid präglades av att jag var duktig i skolan och skötte mig exemplariskt utan hjälp av våra föräldrar. Min systers svårigheter i skolan kom som en chock för vår mamma. När hon började skolan visste inte mamma hur hon skulle hantera situationen.
Jag kan fortfarande komma ihåg min systers första skoldag. Det var en dag på hösten 1995. Jag hör henne redan i trapphuset. Hon stampar medvetet hårt i golvet med varje steg hon tar. Sen när hon inser att dörren till vår lägenhet är låst trycker hon hysteriskt och oavbrutet på ringklockan. Samtidigt bankar hon med knytnäven på dörren. Hon skriker i brevinkastet: "KAN NÅGON ÖPPNA PÅ DET HÄR **** STÄLLET?!". När mamma öppnar dörren springer hon förbi mamma in på sitt rum och slänger sig på golvet. Hon gråtskriker: "JAG HATAR SKOLAN! JAG TÄNKER ALDRIG GÅ DIT IGEN!"
Den upplevelsen säger mycket om min systers sätt att hantera livet. Hon är en person som har känslorna på utsidan. Hon uttrycker känslorna i samma ögonblick som de uppstår. Det saknas en förmåga att redigera tankarna innan de kommer ut i handlingar. Min syster är ofta väldigt säker på vad hon inte vill. Det är det som hon starkt ger uttryck för. Samtidigt har hon svårt för att säga vad hon vill. På frågan vad hon vill ha i julklapp är standardsvaret "jag vet inte". Ett frustrerande svar med tanke på den höga dosen otacksamhet som levereras när hon inte fått något hon uppskattar. Under årens lopp får jag och de andra i familjen testa oss fram med olika presenter. På så vis kanske man får en liten aning om vad hon gillar. Det blir åtminstone tydligt vad man inte ska ge henne.
Min systers sätt att uttrycka sig påminner mig mycket om pappas sätt att vara. Jag ser på henne som en rebell. Hon kompromissar aldrig med någonting. Jag känner ofta att det finns en oro i min systers kropp eftersom hon beter sig som hon gör. Jag försöker ofta reducera hennes känsloutbrott genom att avleda dem genom roliga påhitt och omtanke. Jag tror att man kan hjälpa människor med humor och empati. Det är egenskaper som jag även använder i kontakten med mina föräldrar. Jag är den lojala stöttepelaren.
Jag är den lojala stöttepelaren
Jag försöker att vara lojal mot min föräldrar men de gör det inte lätt för mig. Min pappa berättar saker som jag måste hemlighålla för mamma. Min mamma gör saker som är fel i mångas ögon. Hon lämnar mig ensam med mina systrar eller när det förekommer saker i vårt hem som inte betraktas som normalt förväntas jag vara tyst. Jag får inte berätta något för pappa eller för socialtjänsten. Jag är lojal och känner ofta att jag försöker stödja mina föräldrar i deras liv. De kommer till mig med sina problem och jag försöker vägleda dem i deras relationer och hjälpa dem när det uppstår problem. Många gånger upplever jag att jag har ansvaret för familjen. Det är ett tillstånd som är livslångt. Under årens lopp kommer det att hända många saker där mina föräldrar behöver mitt stöd.
Socialtjänsten är sen länge inblandade i vår familjesituation. Min halvsyster bor i en fosterfamilj. Socialen är inblandade i det beslutet. I min familj förväntas jag säga att allt är bra fast det känns så. Det värsta som kan hända enligt mina föräldrar är att "barnen blir tagna av socialen". Så småningom uppstår en situation där socialen kan hjälpa mig i min livssituation. Jag ser möjligheten och tar den.
Fortsättning följer...