Det här är en fortsättning på inlägget Relationen mellan mig och min pappa.
Året är 2001 och jag har ledsnat på att bo hemma. Det går inte att prata om saker i min familj. När vi pratar om saker som händer är fokuset alltid riktat på helt fel saker. Det känns som att man vill att jag ska skämmas och känna skuld för allt som händer. Jag får ofta höra att jag gör fel. Ofta projiceras mina brister genom de vuxna. De skuldbelägger mig som en försvarsmekanism. Jag märker tydligt att det är så det ligger till. Många gånger undrar jag varför de vuxna saknar självinsikt och hur de kunnat bortse från allt de själva gjort. Det saknas trygghet och sunda värderingar i min familj. Jag hoppas att det ska bli bättre men allt blir bara värre med åren. Jag känner att jag inte kan göra något åt situationen. Det är fruktansvärt att växa upp i en tillvaro som präglats av missbruk, våld och psykisk ohälsa. Det enda jag kan göra är att lämna allt och försöka bygga upp mitt egna liv.
Under sommaren 2001 kommer jag att flytta hemifrån. Innan dess försöker jag mest bara att stå ut i min dysfunktionella familj. I min familj är det flera relationer som är dysfunktionella. Det är inte bara personerna som har brister utan det är även saker som framkallas i mötet mellan de olika individerna. Man skulle kunna betrakta det som en giftig orm. Man bör undvika giftiga ormar för de kan aldrig bli ofarliga. Det är inte farligt att se en orm men man bör veta om att man aldrig kan förändra en orm. Ormen i min familj symboliseras dels av den mix av personligheter som finns men också vad som uppstår i samspelet mellan dem.
Liknelsen om att leva i en dysfunktionell relation
"Det var en gång en man som en kall vinterdag gick i skogen. Framför honom på stigen låg en giftorm, stelfrusen som en pinne. Mannen tog med sig ormen hem och lade den framför öppna spisen så att den skulle tina upp. Sedan värmde han lite mjölk så att ormen skulle ha lite och dricka när den vaknade. När mannen ställde mjölkskålen framför ormen, högg den plötsligt honom i armen och sprutade in en dödlig dos gift.
- Hur kan du göra så mot mig, hur kan du döda mig efter allt vad jag har gjort för dig, utbrast mannen.
- Sluta gnälla, väste ormen. Du visste att jag var en giftig orm när du plockade upp mig. Vad hade du förväntat dig?" (T.Gorski, Tuva Forum)
- Hur kan du göra så mot mig, hur kan du döda mig efter allt vad jag har gjort för dig, utbrast mannen.
- Sluta gnälla, väste ormen. Du visste att jag var en giftig orm när du plockade upp mig. Vad hade du förväntat dig?" (T.Gorski, Tuva Forum)
Min mamma utnyttjar dagbokens innehåll
Det känns väldigt hopplöst att fortsätta bo hemma med mamma. Hon berättar för min pappa att jag har en pojkvän. Det känns väldigt fel att hon berättar det för pappa. Jag hade hellre sett att hon hade erkänt för mig att hon läst min dagbok. Då hade vi kunnat prata om hur hon kände för det hon har läst och hur det kom sig att hon faktiskt läste dagboken. Så blir det alltså inte. Jag lever i ovisshet om hur mycket hon har läst och hur hon har tolkat det hon har läst. Hon berättar saker som kommit fram i dagboken för andra vuxna, men pratar aldrig med mig om det. Jag känner mig besviken på min mamma. När hon berättar mina hemligheter för andra på det sättet hon gör känner jag mig också kränkt och sårad. Det är svårt att uttrycka mina känslor eftersom stämningen hemma är allt annat än tillåtande. Det känns som ett krig. Jag ser min mamma som en fiende och funderar hela tiden på hur jag ska kunna skydda mig från den utsatthet jag känner. Jag vill inte att hon ska läsa min dagbok igen och jag är trött på att bli kränkt hela tiden. Det jag också ledsnar på är alla hennes män som kommer och går i vår familj. Män som utsätter mig och min familj för hemska saker.
En giftig orm kommer alltid att vara dödlig
Vid den här tiden uppfattar jag förhållandet med min pojkvän som att det finns mycket kärlek, men det är inte så. Jag tolkar situationen helt fel. Utifrån är det lätt att se vad som inte fungerar i vår relation, men jag uppfattar det inte så när jag lever i det. Jag tror att spänningen emellan oss är en del av kärleken men det är den inte. Vi har ett kärlekslöst förhållande. Vårt förhållande präglas mycket av hans självcentrerade sätt. Jag förstår att han har en narcissistisk personlighetsstörning och det känns som att han måste framhäva sig själv hela tiden. Jag förväntas vara tacksam över att jag får vara en del av hans farliga, spännande tillvaro. En tillvaro som allt mer kommer att präglas av våld och missbruk. Vid den här tidpunkten är jag van att se personer som är berusade av alkohol eller höga på droger. Det sker nästan varje helg. Jag provar aldrig själv för det är lätt att säga nej. Jag har en inre drivkraft om hur jag vill att mitt liv ska vara: en dröm om ett bättre liv. Jag tror att min inre drivkraft ska göra att jag kan förändra människor och deras beteenden. Jag tror att jag kan rädda mänskligheten, men jag har inte förstått att en giftig orm alltid kommer att vara dödlig.
I min familj finns det flera dysfunktionella relationer. Mixen av olika personligheter och samspelen som uppstår där ingenting fungerar är det som bidrar till en destruktiv tillvaro.
Fortsättning följer...