För 6 år sen såg jag en annons i Arbetsförmedlingens Jobb på Åland. Det var ett jobb som ledare för Sottunga Lekskola. Jag såg det som en del av alla jobb inom barnomsorgen som jag sökte. Jag skickade in en ansökan utan att tänka desto mer på det. Efter ganska kort tid fick jag svar på ansökan och fick komma på arbetsintervju. Jag åkte ut till Långnäs. Jag hade fått instruktioner att jag skulle titta efter en grön bil på färjan. Jag såg den gröna bilen och fick prata med hon som ägde bilen. Vi satt i salongen på färjan och pratade om vad jobbet handlade om. Sen när vi kom till Sottunga fick jag följa med olika personer runt i bilar för att se arbetsplatsen och titta på bostadsalternativ. Jag fick tidigt veta att om jag ska ta jobbet måste jag bo på ön under arbetsveckorna. Det gick inte att åka hem varje dag utan bara på helgerna.
Efter en eftermiddag med mycket intryck åkte jag hem till Mariehamn och försökte samla tankarna. Skulle jag ta jobbet eller inte? Jag diskuterade med olika personer för att få en uppfattning om vad som är rätt. Jag hade svårt att lita på min intuition. Det har jag alltid haft. Jag vill diskutera med andra för att få fram den rätta känslan. Det är inte alltid så att andra bestämmer åt mig utan snarare så att jag får mer tankar som hjälper mig att fatta rätt beslut.
Till slut bestämde jag mig för att ta jobbet. Jag fick hjälp av min mamma att ordna alltihop. Hon följde med och sov en natt med mig på ön innan hon åkte hem. När vi vaknade upp till min första arbetsdag var det den 1 oktober 2008. Idag är det på dagen 6 år. Mycket har hänt sen dess, men jag har aldrig ångrat beslutet att jag tog det där jobbet. Ett jobb på en ö jag aldrig tidigare besökt och där jag inte kände en endaste människa. Jag hade verkligen ingen uppfattning om Sottunga överhuvudtaget när jag kom hit för 6 år sen. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan denna underbara ö. På den här ön upplever jag mycket av det som jag saknat under de första 25 åren av mitt liv.
