Det här är en fortsättning på min livshistoria. Alla tidigare inlägg finns i kategorin Livet innan bloggen. Berättelsen tar sin början vid min födelse och kommer att sluta vid tidpunkten när jag startade den här bloggen. När jag skrivit klart hela historien kommer jag att publicera ett inlägg med en lista på länkar till inläggen i den ordning de har publicerats, så det blir lättare för den som vill läsa hela historien från början till slut.
I berättelsen om mitt liv har det nu närmat sig slutet av året 2000. Julen är här. Det här är den sista julen innan jag flyttar hemifrån.
Julkryssningen
Den här julen känner mamma att hon vill att vi ska hitta på något annat än att fira julen hemma. Hon har bokat en julkryssning och vi firar julen till havs på ett kryssningsfartyg som går mellan Stockholm och Åbo. Det är jättekul att vara på kryssning. Man får gå till uppdukade buffébord och plocka precis vad man vill ha att äta. Lite saknar jag traditionen att se på Kalle Anka. Julklapparna ska vi att öppna efter kryssningen när vi kommer hem.
En gemensam nämnare
Under kryssningen träffar mamma en man som hon umgås intensivt med. När färjan ligger i Åbo på juldagsmorgonen går de på julotta medan vi andra sover.
Den här mannen är också en ensamstående förälder. Han reser med sin 12-årige son. Jag umgås lite med sonen på tu man hand. Vi pratar och utforskar fartyget. När vi går ut på däck en stund känner han sig lite tryggare. Då pratar han lite mer för det är ingen annan än jag närvarande. Jag märker att vi har en gemensam nämnare den här pojken och jag. Vid den här tiden pratades det inte så mycket om såna som oss, men vi är båda så kallade maskrosbarn. Han berättar inget om sina upplevelser liksom jag inte berättar om mina men jag kan läsa mellan raderna. Jag känner att det finns ett osynligt band mellan oss.
Jag har redan tidigare sett tecken hos hans pappa som jag känner igen från andra män som mamma träffat. Det verkar som att han vill bestämma mycket. Det speglas i kontakten mellan han och sonen. När jag och den här pojken vill gå iväg och utforska fartyget tittar pappan på sin son med en blick som är talande. Han vill ha kontroll över sonen. Mamma säger till mannen: "låt dom gå iväg en stund medan vi sitter här. Jenny är ju med." Mannen låter oss till slut gå. Jag anar att hans dåliga sida framträder tydligare hemma, där det inte finns vittnen.
Sonen stammar inte men jag kan höra en osäkerhet i hans röst. En ton som låter ojämn. Det finns en rädsla i hans sätt att uttrycka sig. Jag kan starkt misstänka hur svårt han har det hemma. Jag tänker också att det finns en anledning till att hans föräldrar inte längre är tillsammans.
Tidigare när jag träffat andra utsatta barn har det varit på skyddshemmet vi återvänt till många gånger. Det här är första gången jag träffat ett utsatt barn på ett oväntat sätt ute i samhället.