Jag färdas tillbaka i tiden. Jag är 10 år. Jag sitter i en blå tygsoffa i vardagsrummet och ser på tv. Jag undrar när mamma ska komma hem. Jag vill att hon ska komma snart. Tiden går. Det sitter en man i den andra soffan i vardagsrummet. Han säger äckliga saker. När kommer mamma egentligen? Varför kommer hon inte? Mannen förflyttar sig till soffan jag sitter i. Jag får panik. Det växer en hård klump i magen. Jag blir arg på den här mannen. Han är hemsk, dum och äcklig. Klumpen blir hårdare. Jag är jättebesviken på att mamma inte har kommit hem. Jag är ännu mer arg på den där mannen. Klumpen i magen är jättehård.
Sen händer något. Psykoterapeuten påminner mig om min trygga plats. Jag går till den. Klippan där solen alltid skiner och där jag får vara ifred. Klumpen i magen försvinner inte men något händer. Den delar sig i bitar. Klumpen känns nu som en näve gruskorn. Gruskornen kan man ta i handen och lägga i havet. De sjunker till botten och försvinner.
Den där klumpen återkommer då och då när jag tänker på det, liksom känslorna. Igår var jag med om något som gjorde mig upprörd. Det var en person som jag upplevde behandlade en annan orättvist. Då hade jag redan ilskan och besvikelsen i mig från behandlingstillfället i mig vilket fördjupade känslorna mer än vad de annars skulle ha gjort. Det kändes väldigt starkt i mig. Jag drömmer också mardrömmar och har svårt att känna ro fast jag är trött. Det här tar på, men min psykoterapeut har sagt att man måste gå igenom det här innan det blir bra till slut. Just nu känns det väldigt tungt, men jag har ju min trygga plats som jag kan gå till. Den finns nära mitt hem och i tanken är den ännu närmare.
