En känsla av papper

Det här är en fortsättning på inlägget Under ytan

 

Det är fortfarande höst det där året 2000. Jag sitter ensam hemma en fredag kväll och tänker på när jag och min moster besökte mamma på institutionen för psykiskt sjuka. Jag funderar på hur allt kunde bli så galet och hur jag nu är ensam kvar i lägenheten som en gång var full av liv. En negativ känsla uppstår inom mig. Tidigare har jag alltid sagt ifrån tydligt och klart när jag tycker att något är fel. Nu börjar jag känna mig som ett papper. Ibland känns det som att någon river mig i små bitar och låter bitarna singla runt i luften. Ibland känner jag mig som en ihopskrynklad pappersboll. Även om någon skulle försöka veckla ut den pappersboll jag är så jag fortfarande skrynklig av den omilda behandlingen jag fått. När det ringer på dörren den här kvällen känner jag mig som ett oskrivet blankt papper. Möjligheterna är oändliga, men det finns bara en person bakom dörren. Det är den personen som ansvarar för vad som kommer att hända med det här oskrivna pappret. 

 

Tidigare den här hösten har jag utlyst krig mot min mamma. För tillfället råder det vapenvila eftersom mamma är inlåst på obestämd tid. Jag har varit inställd på att min mamma är den som ligger bakom allt ont som hänt mig, men det kommer att hända saker utan att hennes närvaro den här hösten. Just den här fredagskvällen ringer det på dörren. 

 

Det är min granne, en man i min mammas ålder som mamma har haft lite kontakt med. Sen drygt 1 år tillbaka lever han ensam efter att mamman till hans två barn har gjort slut. Han vet inte om att min mamma är intagen på den psykiatriska instutionen. Han har kommit för att träffa henne. Jag säger att hon inte är hemma. Den här mannen är väldigt påflugen och vill gärna komma in och hälsa på i alla fall. Jag släpper in honom. Vi sätter oss i vardagsrummet och pratar. Han bjuder på några öl. Jag känner mig väldigt passiv och matt efter allt som har hänt den här hösten. Han är väldigt aktiv och framfusig. Plötsligt känns det som att jag har en elvisp i munnen. Jag förstår strax att det är hans tunga. Vad är det som händer? tänker jag. Det känns väldigt konstigt. Så småningom vill han gå upp till sin lägenhet. Han vill gärna att jag ska följa med dit men jag väljer att stanna hemma. Den här mannen väcker mycket tankar. Just den här kvällen träffas vi för första gången på tu man hand. Vi fortsätter träffas under hösten. Det sker endast på helgerna och alkoholen är ett stående inslag. Jag blir aldrig beroende av alkoholen och jag funderar många gånger på varför den ständigt är närvarande vid våra möten. Det jag också undrar över är hur den här mannen är i ett nyktert tillstånd.

 

Det känns som att allting går otroligt snabbt. Jag förstår inte riktigt hur jag kan bli indragen i den här relationen som kommer att bli så långvarig. Det kommer att dröja över åtta år innan det tar slut och jag förblir passiv genom hela relationen. Han framhäver gärna sig själv och jag verkar inte vara så intressant. Ändå vill han ständigt upprätthålla kontakten med mig. 

 

Under de åtta åren som relationen varar kommer personer i min närhet vid upprepade tillfällen säga till mig att jag måste lämna den här mannen. Jag vet från allra första början att de har rätt men jag vet inte hur det ska gå till. Hur ska jag kunna göra det som är det rätta när hela min uppväxt är ett stort fel?

 

För mig känns det som att de som menar väl ber mig att flytta till månen. Det bor många människor på månen. De verkar ha det så trevligt där medan jag sitter fast på jorden. Från jorden är det svårt att ta sig till månen. Jag känner ingen astronaut och jag vet inte vad en rymdfärja är. Ändå säger de som bor på månen att det är hur lätt som helst att resa dit.

 

Vid den här tiden började jag lyssna på Ted Gärdestad och drömma om en egen måne att åka till.