Det här en fortsättning på inlägget Jag plockar upp spillrorna efter stormen.
Det är fortfarande höst det där året 2000 när jag är 16 år och går första året på gymnasiet. Den här hösten är mörk och lång. Det blir mörkt tidigt på kvällarna och jag ser löven falla från träden och samla sig längs vägkanten när jag går den sista biten hem från bussen efter skolan varje dag. Jag träffar släkt och vänner då och då för att väntetiden inte ska kännas så ändlöst lång. Jag vet inte ens vad det är jag väntar på. Jag funderar på när mamma ska komma hem och hur det kommer att vara. Jag har knappt sett henne sen den dagen hon stormade ut ur lägenheten. Det var innan de första löven börjat falla. Hur mår hon? Hur har hon det där hon befinner sig?
Vi åker till institutionen för psykiskt sjuka
En dag ringer min moster till mig och frågar om jag vill följa med henne och hälsa på mamma. Jag följer med min moster i hennes bil. Det är bara vi två som åker ut på landet till institutionen för psykiskt sjuka. Institutionen ligger naturskönt lite avsides på landet vid en vägs ände med utsikt över en sjö. Jag stiger ur bilen och går tillsammans med min moster upp mot huvudbyggnaden där patienterna är intagna. Vi går in i byggnaden. Det är ett trapphus där. Det går att se in på avdelningarna eftersom det är glasdörrar med tjockt glas. På första våningen ser vi att det lyser och det sitter en sköterska i ett bås som vi får kontakt med. Hon följer med oss och visar vart vi ska gå. Vi går uppför trapporna två våningar till. Där låser sköterskan upp glasdörren och släpper in oss på de låsta avdelningen.
På den låsta avdelningen
Inne på avdelningen får vi träffa personal som berättar var mamma har sitt rum. Avdelningen består av en korridor. På den vänstra sidan finns ett kök och en matplats. På den högra sidan finns ett personalrum precis vid ingången till avdelningen. Sen öppnar sig ett vardagsrum ltill höger med utsikt mot sjön. Där kan man se på tv eller läsa böcker. Längre bort i korridoren ligger patienternas rum. Patienternas rum saknar dörrar och alla fönster är täckta med galler från utsidan.
När vi går förbi vardagsrummet påminns jag om att jag har varit här förut för några år sen. Då var det mamma, jag och mina systrar som var här och hälsade på min halvsysters pappa. Det var en tid då vi trodde att allt skulle bli bra igen. Jag vet att han satt där i vardagsrummet i såg på tv när vi kom dit. Han var helt lugn men när han såg att vi kom så kom det fram olika känslor. Jag minns inte exakt när det var men efter att han blev psykiskt sjuk fick han vistas på den här avdelningen. Han var inte intagen lika länge som min mamma nu kommer att bli.
Fortsättning följer i nästa inlägg.