Det här är en fortsättning på inlägget Kriget bryter ut.
Året 2000 kan beskrivas som året då stormen drog in och ödelade min tillvaro.
Jag hade haft en period i slutet av högstadiet då det kändes någorlunda bra och lugnt i livet. Jag trodde att stormarna i mitt liv var över nu. Det gick bra i skolan och jag kände att jag på något vis stod ut med livet hemma. Jag hade en fin sommar med trevliga upplevelser såsom Bulgarienresan och det första sommarjobbet. Det var som att jag hade befunnit mig i stormens öga. När jag kom hem från sommarjobbet blåste det upp till storm. En storm som ökade i vindstyrka.
När hösten kommer och jag börjar på gymnasiet är jag så betagen av alla intryck av den nya skolan. Jag tror att vi är på väg mot bättre tider eftersom det inte flyttar in en man i vårt hem. Jag kan inte förstå eller ens ha en aning om vad som kommer att hända den här hösten. Jag förstår inte att stormen kommer att öka till orkanstyrka och ödelägga hela tillvaron. Det börjar med känslan av att kriget bryter ut. Jag tror att mamma och mina systrar ska stanna en kort period på skyddshemmet och sen komma hem. Så blir det inte.
En dag när jag kommer hem från skolan ringer telefonen. Det är från skyddshemmet. Det är en person som jobbar där som ringer. Hon vill att jag ska komma till skyddshemmet så hon får prata med mig. Jag säger att jag inte har tid nu. Jag har andra planer för kvällen. Hon hävdar att jag måste komma. Det är väldigt viktigt. Jag förstår inte vad som är så viktigt men jag tar mig till skyddshemmet. Jag får gå till ett rum och prata enskilt med kvinnan som jobbar där. En annan kvinna ur personalen följer också med till rummet.
Kvinnan som ringt till mig sitter mitt emot mig i rummet. Hon berättar att dom hittade min mamma helt utslagen på golvet. Mamma hade tagit tabletter i ett försök att ta sitt liv. Min mamma har nu förflyttats till en låst institution för psykiskt sjuka. Jag säger: "Hur länge ska hon vara där?" Kvinnan säger att det är på obestämd tid. Den andra kvinnan tar mig på axeln för att vända mig mot henne. "Jenny, förstår du vad som har hänt?" säger hon. Jag nickar och ser lite irriterad ut. Jag är inte ledsen för det här. Jag är besviken och arg. Jag är arg på att mamma ständigt gör såhär mot mig.
Under hela uppväxten har hon låtit olika typer av otäcka män stanna i vårt hem trots att hon vetat vad jag blir utsatt för. Hon har stuckit ifrån ansvaret för sina barn helt utan förvarning vid olika tillfällen. Nu har hon dessutom försökt att ta sitt liv. För mig är det ett slutgiltigt svek från henne. Min mamma har planerat att lämna mig med ansvaret för mina syskon för gott. Nu är jag riktigt besviken.
Det känns som att stormen gick upp till orkanstyrka och ödelade hela tillvaron. När jag återvänder hem efter det tunga samtalet till en tom lägenhet står jag i spillrorna av det som en gång var en helt normalt fungerande familj. Det är en hel del saker som måste organiseras när min mamma blir inlåst på en instituition på obestämd tid. Hur ska det gå för mig och mina syskon? Hur livet fortsätter efter det här ska jag berätta i nästa del av min livshistoria.
Fortsättning följer...