Ibland har tanken slagit mig att jag kanske inte borde skriva så privat som jag gör när jag berättar min livshistoria, men när jag sen läser igenom det jag har skrivit och funderar på fortsättningen så kommer jag genast på andra tankar.
Det är ju hela den resan genom livet som kommer att leda fram till det liv jag har idag. Ibland är det svårt att skriva om det men det känns lättare när jag släpper ifrån mig det genom bloggen. Det känns lite som terapi. Jag tänkte från början att jag skulle skriva ett inlägg om dagen och varva med andra inlägg men inser att jag kommer inte att orka skriva om det varje dag och sen tror jag det inte är så kul att läsa bloggen då. Därför skriver jag lite på känsla. Jag kommer inte att öppna mig om det liv jag lever idag på samma sätt. Jag har lite mer distans till det som har varit och kan berätta om det med lite perspektiv till skillnad från nuet.
I nästa inlägg tänkte jag berätta om hur mitt liv förändrades när min mamma blev ensamstående. Hon var det resten av tiden som jag bodde hemma. Det påverkade mig på lite olika sätt. Vi blev en familj som enbart bestod av tjejer: min mamma, jag, min syster och min halvsyster.
Fortsättning följer...