Min första erfarenhet av psykisk ohälsa

Det här är en fortsättning på inlägget Det står en ambulans på parkeringen. 

 

Något hade förändrats i vår familj. Min mamma hade varit mammaledig med min halvsyster fram till slutet av sommaren 1996. När mammaledigheten tog slut och hon skulle börja jobba igen hände något med min bonuspappa. Det kan ha varit den så kallade småbarnskrisen som slog till, dvs att han hade svårt att hantera den nya situationen som småbarnsförälder. Det kan också ha varit något helt annat. Han blev t.ex. utan jobb i samband med att mamma började jobba. Det kan ha haft en betydelse. Vad det var har jag aldrig riktigt förstått men det jag vet är att han förändrades. 

 

Det började med små otrevliga kommentarer. Det kunde först verka retsamt och harmlöst men det växte och blev värre. Min bonuspappa började bli arg allt oftare och då kom de där otrevliga kommentarerna. Jag upplevde ilskan som väldigt ologisk. Han verkade inte förstå att barn säger och gör saker utan att det behöver vara allvarligt menat. En gång sa jag att han hade kissat på sig. Efteråt förstod jag hur otroligt dumt det var av mig att säga så. Han blev arg och reagerade med att dra mig hårt i håret. Det gjorde jätteont. Han blev också arg på sina släktingar. En gång hade vi bjudit hem hans syster på middag. Systern satt vid bordet och åt maten. Hon var glad. Hon och mamma pratade och skrattade. När hans syster satt där vid matbordet blev han arg på henne för att hon hade kommit dit och åt middag.

Ett annat problem var att han hade börjat dricka. Han drack mest öl i stora mängder. Det blev en tid då det var otryggt att vara hemma. Jag gjorde som jag brukade när det var otryggt hemma. Jag flydde till kompisar. Tjejen som hade börjat i min klass när jag gick i femman blev en vän att fly till. Hon blev lite involverad i hur det var hemma. Hon tyckte också att min bonuspappa var otäck. Jag ville inte vara hemma när mamma inte var där. Han blev ju så aggressiv.