Det här är en fortsättning på inlägget I mitt huvud snurrade tankarna.
Något hände med mig det där året 1996 när jag var 12 år. Det kanske berodde på att jag kom i puberteten eller så var det en kamp för överlevnad och drömmen om ett bättre liv som startade. Det är svårt att säga vad det var men från och med nu skulle jag försöka skilja på det som pågick i mitt privata liv och det liv jag levde utåt i skolan och med vännerna.
Det märktes i skolan
Trots mina försök att skilja de två olika världarna jag levde i så märktes det i skolan att jag hade bekymmer och min klasslärare blev inkopplad i min livssituation. Jag tyckte att det var jobbigt när klasskompisar började fråga vart jag gick efter skolan vissa dagar. Jag sa det till min klasslärare. Då ändrades rutinerna med psykologen. Min lärare började komma hem till mig på morgonen när jag skulle till samtalsterapin. Hon skjutsade mig till psykologen. Sen gick jag själv till skolan efteråt. Det här underlättade mycket för mig. Ingen visste att jag steg upp mycket tidigare och gick till psykologen före skolan började.
Det blir för mycket av allt
I skolan försökte jag att inte låtsas om det som hände och jag berättade inget om det heller. Den tillvaro jag levde i gick ju knappast att smyga in i de vardagliga diskussionerna om vilken kille som var snyggast eller vilket popband som var bäst.
Så är dagen för rättegången här. Det känns otroligt jobbigt att vara i skolan. Jag har fått ledigt från skolan på eftermiddagen för att gå till rättegången. Timmarna som leder fram till dess är nästan outhärdliga. Det känns som att gå och vänta på något som jag helst skulle vilja slippa. Så kommer engelskalektionen. Den där sista lektionen innan det är dags. Jag känner hur det blir för mycket av allt. Jag bryter ihop. Det går bara inte längre. Ingen förstår vad det är som händer. Jag sitter där i klassrummet och gråter i min bänk. Jag försöker att inte bli upprörd. Jag gråter tyst och tårarna rullar ner på kinderna. En pojke ser det och säger till läraren. Engelskaläraren och jag går sen ut ur klassrummet. Sen vet jag inte riktigt vad som händer men plötsligt står min klasslärare där i korridoren och pratar med mig. Hon frågar mig om hon får berätta för engelskaläraren om det som pågår i mitt liv. Jag gråter och nickar till svar.
Den här låten kom ut det där året 1996. Året jag var 12 år och började drömma om ett bättre liv.