Det här är fortsättningen på inlägget En ny process.
Så kom året 1996. Jag fyllde 12 år. Under det här året skulle det hända flera betydelsefulla saker i mitt liv men det som jag vill ta upp nu är det som skulle bli slutet på den process som startade 1994. Jag fortsatte gå hos barnpsykologen på BUP. Under vårvintern var jag med om ett polisförhör. Tanken var att man skulle samla material till den rättsliga process som pågick. En process som skulle gå mot sitt slut under hösten det här året. I efterhand önskar jag att jag hade vågat berätta mer under polisförhöret och inte skämts så mycket som kag gjorde. Det hade gett mer material till det rättsliga fallet. Det är lätt att vara efterklok. Jag visste ju inte vad som skulle hända sen.
Processen går mot sitt slut
Under sommaren 1996 har min mamma mycket kontakt med en advokat som driver vårt fall. Det jag berättat under polisförhöret blir till material som advokaten använder sig av när han driver vårt fall. Tidigt på hösten när det fortfarande är varmt ute händer det som är början till slutet på processen vi startade för 2 år sen. Det känns fortfarande overkligt att tänka på vad jag skulle uppleva den där höstdagen 1996. Jag är 12 år och har nyss börjat i sjätte klass. Jag står i en rättssal inför nämndemän och domare. Jag svarar på frågor om det som jag blev utsatt för den där hösten 1994. När jag ska svara på frågan om var på kroppen jag haft sugmärken är skammen total. Jag vill få det att låta som att det inte var så illa som det var.
I mitt huvud snurrade tankarna...
Han har gjort mig äcklig genom att göra äckliga saker med mig. Det slutar inte där. Nu står jag här i rättssalen och ska berätta om det också så jag får skämmas ännu mer. Nu ska jag berätta för nämndemän och domare om hur äcklig jag har blivit. Var finns rättvisan? Han gjorde saker med mig och jag är den som plågas av det här. Ju mer det pratas om det desto mer känns det som att Han har vunnit men jag är förlorad. Jag har förlorat mitt värde. Jag är inte den jag kunde ha varit. Han kanske redan glömt vad han gjort och jag är märkt för livet.
Han dyker inte upp på rättegången vilket gör att vi får kalla till rättegång en gång till. Jag får alltså gå igenom alltihop en gång till. Det enda positiva med hela rättegångsprocessen är att jag inte behöver möta min förövare i rättssalen. Vi är aldrig i samma rum samtidigt. Det råder speciella omständigheter eftersom jag är ett barn. Min mamma som är med hela tiden vistas dock i rättssalen samtidigt som honom.
Det tråkiga är att processen som pågått under 2 års tid slutar med att förövaren blir utan straff. Utslaget blir att det saknas brist på bevis. Det kan dels bero på att det har tagit så lång tid. Hade man dokumenterat allting direkt kanske det hade gett mer. Jag tänker att man kunde fotograferat de märken jag hade och förhört mig precis i ibörjan. Skammen växte hela tiden och ju längre tiden gick desto svårare fick jag ju att berätta. Jag tror också att hade jag vetat hur polisförhöret skulle användas kanske jag hade pratat mer då. Den informationen kanske hade kunnat väga upp det jag hade svårt att säga i rätten. Fast det är svårt att säga. Det sägs att rättsfall med utsatta barn är svåra att utreda.
I ett annat inlägg ska jag berätta om hur det var att försöka hantera att sånt här hände i mitt liv. Samtidigt som jag genomgick svåra saker i mitt liv var jag ju ett barn på väg mot tonåren med allt vad det innebar.
Fortsättning följer...
