Nu sitter jag här igen och försöker skriva ner berättelsen om mitt liv innan bloggen. Det känns viktigt för mig att förmedla min historia. Dels så känns det bra att få skriva ur sig saker som jag gått och burit på för egen del men också att få berätta hur det verkligen var. Hur mitt liv tog sin början och mina föräldrars skilsmässa kan ni läsa om i förra inlägget.
Nu ska jag berätta vad som hände sen efter mina föräldrars skilsmässa. Som jag nämnde i förra inlägget skildes mina föräldrar när jag var 6 år. Jag började första klass i en liten skola där i stockholmsförorten. Jag gick även ut andra klass där.
Flytten tillbaka
Under sommaren 1993 flyttade mamma, jag och min syster tillbaka till Åland och pappa blev kvar i Sverige och stockholmsförorten. Mamma fick tag på en lägenhet i Mariehamn dit vi flyttade. Det skulle inte bli den sista flytten... Efter flytten till Åland började jag och min syster träffa vår pappa mindre. Det berodde på att det blev längre avstånd. Vi började dock snabbt vänja oss vid ett liv där vi kryssade med m/s Ålandsfärjan på sommarloven och julloven för att hälsa på pappa. På hösten 1993 började jag i tredje klass i en skola i Mariehamn. Jag var lite nervös i början. Allt var ju så nytt. Jag stack ut med min stockholmsdialekt och endel barn retade mig för det. De visste förstås inte att jag var ålänning från början. Den här känslan av att sticka ut och inte passa in har följt med mig genom livet.
En saknad lärare
Den där första skoldagen i tredje klass blev jag så glad att jag hade fått en trevlig och snäll klasslärare, men tyvärr skulle den glädjen inte få vara så länge. Under hösten fick den snälla läraren magcancer och blev inlagd på sjukhus. Min klass som var ganska spretig med många olika personligheter hade en tuff tid framför oss. Vi fick olika vikarier. En vikarie hittade på att vi skulle göra ett lapptäcke åt vår cancersjuka lärare. Vi sydde alla varsin ruta i egen stil som vikarien sen sydde ihop till ett stort lapptäcke och överlämnande till vår sjuka lärare. När det började närma sig jul fick vi en överraskning en dag när vi kom till skolan. Vår cancersjuka lärare hade varit till skolan kvällen före och ritat en bild med en julhälsning till oss på svarta tavlan. Den här bilden blev helig för oss och fick inte suddas ut. Sen en dag när den till slut blev tvungen att suddas ut så tog vår vikarie ett foto på julhälsningen först.Vi har alla i klassen fått varsitt foto av bilden. Det var ju den sista hälsningen vi fick av henne. Under vintern dog vår lärare och hela klassen gick tillsammans på begravningen. Det blev ett minne vi alltid bär med oss. Vila i frid Eija. Du var en underbar person som vi alla saknar. Mest synd tyckte vi om din man och om dina tre barn som skulle växa upp utan dej.
Senare ska jag berätta om hur mitt liv fortsatte efter detta. Det här var början på en tuff tid i mitt liv. Det skulle komma att hända flera saker som har satt djupa spår i mig...
